Visst är de så jag måste tänka när jag snubblar över mig själv och mina snurriga tankar.
Livet som skulle le mot mig och inte visa upp en orkeslös människa som inte ler eller har minnet i behåll och kan mötas med glädje.
När jag möter dig på gatan ler jag inte. .ta de inte personligt för jag reflekterar inte längre vem de är som står framför mig. Jo visst ser jag konturer av en människa men med ett hej så går jag vidare glad att jag lyckades stå och iallafall säga hej.
Tar Mina spillror till människa och går hem igen. ..
Gråten fastnar i halsen. ...trycket över bröstet är en vän idag. ..andas snabbare och blir yr. Ska jag ringa nån? ??
Nä hur ska jag förklara? ?hur ska jag bli förståd? ?
Fingrar som flyter över tangentbordet. ...lättare så.